Nederlag

IKlockan ringer.. Ringer igen, herregud vad tidigt det är! Men jag har sagt att jag ska, tidigt är ingen ursäkt. Slänger av mig det lilla täcket jag faktiskt och drar en lättad suck över att det åtminstone inte är en köldchock att ta sig ur sängen. Pjäxorna, var är mina pjäxor? Han sa igår att de stod i garderoben, men jag hittar dem inte. Jag kanske skulle.. Men när jag vändermig om står de där, där som det skulle stå. På med resten av kläderna, gå på toaletten, borde jag äta frukost kanske? Nej, det får vänta, jag klarar mig. " Glöm inte att ta bort tejpen innan du börjar.." hör jag honom mumla samtidigt som jag lägger handen på dörrhandtaget. Jag vänder mig om, han är trött och ruffsig i håret. "Lycka till" säger han sen och ger mig en lätt puss innan jag går ut genom dörren. På trappavsatsen stelnar jag till, lampan! "Jag behöver en lampa!" Han har bara hunnit ett par siteg och vänder sig om mot hallbyrån för att ta fram en lampa åt mig. Han tänder den två gånger, första för att kolla om den funkar, andra vet jag faktiskt inte.. "Tack." "Ska jag låsa efter dig? Har du nycklar med dig?" Jag nickar ja till bägge frågorna.. Det är mörkt och friskt, inte kallt. Snön knarrar under pjäxorna när jag går, nästan som ljudet av hästar i ett stall som mumsar hö. Rogivande. Alla sover, inga bilar eller tända lampor i fönstrena.. Jag kommer p mig själv med att vara framme, spåren börjar längre bort nu än de gjorde när de var nygjorda. En massa folk som har trampat runt mitt i spåret.. De har inte spårat här igen. Jag kanske borde gå tillbaka.. Nej, inga ursäkter! Det kommer vara dåliga spår utanför Mora också, bit ihop och åk! Det blåser kallt, jag blir kall om ryggen.. Jag kanske borde.. Nej! Jag blir varm när jag åker! Spåren är inte så dåliga längre fram, ingen som har trampat runt här.. Det är lite för varmt för vallan, men det går. Han har gjort ett bra jobb. Min värld består av mig, mina skidor och allt som befinner sig inom den 5 m diameter av ljus från LED-lampan jag har i pannan. Tystnaden dånar i öronen på mig och störs bara av skären från mina skidor och mina andetag. Jag låter tjock i halsen, kanske jag borde vända hem mot värmen och ljuset.. Nej, det är bara morgonslem. Jag stannar, harklar mig och spottar. Det blev bättre. Inga fler ursäkter. Det sitter bara i huvudet. Ljuset börjar fladdra, försvinner. Min LED-lampevärld försvinner. Jag står tyst i mörkret, snår på varsin sida om mig, det enda jag hör är mina egna hjärtslag. Tvekande börjar jag åka igen, ser jag verkligen vart jag är på väg? Jag tar i och stakar på. Jag börjar höra en gnagande röst i bakhuvudet. Likt ledmotivet till Fredag den 13:e. Lampan, lampan, lampan... Lampan, lampan, lampan.. Vems är den där rösten, är den min egen? Jag står stilla igen. Lampan, lampan, lampan... Jag vänder, åker tillbaka, bannar mitt eget huvud. Knäpper av skidorna. Gå, tror jag, med tunga steg hem. Hur kom jag hem? Det enda jag minns är den gnagande rösten om ett nederlag i mitt huvud. "4,5 mil i fädernesspåret, hur ska du klara det här?"

Kommentarer
Postat av: eghertholm

det som skiljer vinnare från förlorare är vad man gör för analyspå sitt senaste "nederlag", det kommer fler nederlag var så säker.

1. halvvasan kommer att köras i dagsljus, så mitt misslyckande med underhållet av LED-lampan kommer inte att vara avgörande ur en teknisk synpunkt.

2. Nu behöver jag bara hitta ett nytt träningstillfälle, kommer säkert att gå bra då min familj stöttar mig i min målsättning att göra bra i från mig.

3.Nu är det dags att inse att det bara sitter i huvet, när det väl är insett så kommer det att vara lätt som en plätt. Härliga 45 km, snart kommer jag.

2012-01-29 @ 09:22:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0