nittiofemkvadrat

I Januari har vi..


Haft strategisk plan, där energin bubblade och nya utmaningar antogs.

Förbannat allas nyårslöften, sen gjort sit ups tills jag bröt ihop.

Gått många raska lunchpromenader.

Återfunnit en kär gammal vän..

Kommit på att man kan sätta soffkuddarna på huvudet.

Åkt pulka med folk vi gillar.

Köpt en fantastisk ny handväska, samt fått höra att den påminner om premiepensionskuverten.



Varit ute och slarvat med kollegorna.


Uttryckt en önskan om att sprina Trosa Stadslopp med Moppa, och pannlampa.

IKlockan ringer.. Ringer igen, herregud vad tidigt det är! Men jag har sagt att jag ska, tidigt är ingen ursäkt. Slänger av mig det lilla täcket jag faktiskt och drar en lättad suck över att det åtminstone inte är en köldchock att ta sig ur sängen. Pjäxorna, var är mina pjäxor? Han sa igår att de stod i garderoben, men jag hittar dem inte. Jag kanske skulle.. Men när jag vändermig om står de där, där som det skulle stå. På med resten av kläderna, gå på toaletten, borde jag äta frukost kanske? Nej, det får vänta, jag klarar mig. " Glöm inte att ta bort tejpen innan du börjar.." hör jag honom mumla samtidigt som jag lägger handen på dörrhandtaget. Jag vänder mig om, han är trött och ruffsig i håret. "Lycka till" säger han sen och ger mig en lätt puss innan jag går ut genom dörren. På trappavsatsen stelnar jag till, lampan! "Jag behöver en lampa!" Han har bara hunnit ett par siteg och vänder sig om mot hallbyrån för att ta fram en lampa åt mig. Han tänder den två gånger, första för att kolla om den funkar, andra vet jag faktiskt inte.. "Tack." "Ska jag låsa efter dig? Har du nycklar med dig?" Jag nickar ja till bägge frågorna.. Det är mörkt och friskt, inte kallt. Snön knarrar under pjäxorna när jag går, nästan som ljudet av hästar i ett stall som mumsar hö. Rogivande. Alla sover, inga bilar eller tända lampor i fönstrena.. Jag kommer p mig själv med att vara framme, spåren börjar längre bort nu än de gjorde när de var nygjorda. En massa folk som har trampat runt mitt i spåret.. De har inte spårat här igen. Jag kanske borde gå tillbaka.. Nej, inga ursäkter! Det kommer vara dåliga spår utanför Mora också, bit ihop och åk! Det blåser kallt, jag blir kall om ryggen.. Jag kanske borde.. Nej! Jag blir varm när jag åker! Spåren är inte så dåliga längre fram, ingen som har trampat runt här.. Det är lite för varmt för vallan, men det går. Han har gjort ett bra jobb. Min värld består av mig, mina skidor och allt som befinner sig inom den 5 m diameter av ljus från LED-lampan jag har i pannan. Tystnaden dånar i öronen på mig och störs bara av skären från mina skidor och mina andetag. Jag låter tjock i halsen, kanske jag borde vända hem mot värmen och ljuset.. Nej, det är bara morgonslem. Jag stannar, harklar mig och spottar. Det blev bättre. Inga fler ursäkter. Det sitter bara i huvudet. Ljuset börjar fladdra, försvinner. Min LED-lampevärld försvinner. Jag står tyst i mörkret, snår på varsin sida om mig, det enda jag hör är mina egna hjärtslag. Tvekande börjar jag åka igen, ser jag verkligen vart jag är på väg? Jag tar i och stakar på. Jag börjar höra en gnagande röst i bakhuvudet. Likt ledmotivet till Fredag den 13:e. Lampan, lampan, lampan... Lampan, lampan, lampan.. Vems är den där rösten, är den min egen? Jag står stilla igen. Lampan, lampan, lampan... Jag vänder, åker tillbaka, bannar mitt eget huvud. Knäpper av skidorna. Gå, tror jag, med tunga steg hem. Hur kom jag hem? Det enda jag minns är den gnagande rösten om ett nederlag i mitt huvud. "4,5 mil i fädernesspåret, hur ska du klara det här?"

Idag var luften i gymmet fylld med kvalmig tonårstestosteron.. Femton killar i åldern mellan 14-17, härligt. Pubertetspojkar är ju inte direkt kända för att lukta som en nyutsprungen ros, men det här va riktigt illa! Det lukta huggorm! Andades man genom näsan så kändes det som att lukten skulle kväva en, andades man genom munnen så kände man smaken. Om det är någon som vinner här så är det inte jag.

Ja, det är sent. Och ja, jag borde sova.. Men nu är det ett faktum! Snön är här! Och mycket! Och det verkar som att den ska stanna! Inte en dag försent om ni frågar mig. Så fort de spårat åker skidorna på, äntligen lite riktig Vasaloppsträning!

Jag skjutsade upp mamma till Arlanda imorse, hon skulle tillbaka till Kina.

Kelly och Vilmer har varit hemma och vabbat idag, Ville va fortfarande snorhostig imorse när han vakna. När jag kom hem berättade Vilmer för mig att de varit ute med vagnen på stan. När de gick förbi banken va det tydligen någon som hade "ritat" på väggen (KEBABLOVERS! kreativt..), inte bra tyckte Vilmer. "Då hamnar man i finkan." säger Vilmer, "Där sitter surgubbarna och surar." Ja, det verkar väl rimligt att det är så tänker jag..

Idag har vi en slappardag, ingen träning idag inte. Kelly är ute och går en sväng, jag och Ville har soffhäng och kollar Blixten McQueen.. Hans feber har gått ner idag och jag hoppas att det håller i sig, inte roligt när han är dålig.

Ville har sovit hos sin mormor inatt, han älskar det.. Har precis käkat frukost, Kelly ligger fortfarande och dunar. Jag har ett sånt där skönt lugn i hela kroppen, varenda muskel genomarbetad och hjärnan utvilad..

Jag har hittat en superbra app som hjälper en att hålla koll på hur mycket man äter och rör sig. För att droppa bör man ligga runt 1200 kcal/dag. Jag äte samma mat som innan, förutom sötsaker,men appen hjälper en att hålla koll på hur mycket man stoppar i sig. och jag måste faktiskt säga att med träningen är det faktiskt svårt att komma upp i sina 1200.. Det känns som jag äter hela tiden, jag är aldrig blodsockret-vid-fotknölarna-hungrig och jag är såå mycket piggare och gladare :)

Tänkte bara säga att hemma hos familjen Holmx2Berg är vi numera tokkroppsmedvetna! Hela familjen är nikotinfri, det äts ingen förprocessad mat och vi rör på oss för glatta livet (både tillsammans samt var och en för sig). Det här har resulterat i att jag har bara så där tappat TVÅ kilo på en vecka! Vi mår så himla bra nu!

Jag har saknat bloggandet, det senaste halvåret har det dock inte funnits tid.. Nu ska vi ta oss tid.